Hur mycket mer Korpeninnebandy klarar vi? Varför drar vi oss dit vareviga söndag, för att senare få pisk med en fem, sex bollar. Vi får ont i benen, vi blir förbannade på varandra ( särskilt Bengt-Ove, inget ont om honom, men någon gudabenåd innebandyspelare är han inte.)
För att hjälpa folk, samt mig själv att förstå varför jag utsätter mig för sådana psykiska påfrestningar varje söndagkväll. Man mår ju aldrig sämre än man gör en sån här kväll.

På plussidan finns:

1. TACKLAS! Vi är blodtörstiga, finns inget bättre än att sätta dit en överviktig 40 åring som fortfarande inte fattat att det inte blev något av honom. Att sedan se hans reaktion efter tackling när hatet forsar ur ögonen och ner på hallgolvet, då mår jag som bäst.
2. Fylla ut en söndag. Den mest överskattade helgdagen behöver en aktivitet, annars är den fan inte bättre än en sketen äckelmåndag.
3. HÅNA FOLK! Jag är inte perfekt, långt ifrån. Men alla vet hur skönt det är när man kan hacka ner på en kille, att under match få berätta för honom exakt hur ful/fet/kort/bögig han är. Eller bara skratta åt en kille med de andra i omklädningsrummet, då är plötsligt dagen mycket bättre.
   

Minussidan då:

1. Bli förbannad på allt och alla, kan fan inte prata med en person efter en match. Alla är svin och självklart deras fel att vi förlorade. Jag är alltid bäst, ingen kommer någonsin att märka det, jag kommer aldrig att bevisa det, men på söndagar ÄR JAG ALLTID BÄST!
2. SMÄRTA I BENEN, singel som man är kan man ju knappast luta sig tillbaka med en trevlig massage efter en hård vecka, som avslutas med att springa på Sveriges stummaste inomhusgolv, all heder åt Gyllehallen. Men eftersom man ( som vi alltid kommer tillbaka till ) ska vara MANLIG, så kommer jag ju aldrig stretcha efter en dylik tillställning. Får man stryk med 6 bollar ska man ändå kunna behålla lite värdighet.

Än så länge verkar alltså Korpen klara sig igen. Med en marginalerna på sin sida, på gott och ont.
Tack för mig, söndagsSverige!